Det är inte för ingenting som författare och poeter kallas "ingenjörer för mänskliga själar". Ibland kan en lämplig fras från en roman eller dikt säga mer om människans natur än den mest grundliga psykologiska forskningen.
Många sanna "pärlor" av psykologisk observation finns i A. Pushkins verk. Ett av dessa citat, som skilde sig från den ursprungliga källan och började "leva sitt eget liv på språket" kan betraktas som frasen "Vanan ges oss uppifrån."
Larina den äldre och vana
Uttrycket om "givet ovanifrån" vana, som blev bevingad, kom från Pushkins roman i vers "Eugene Onegin". Helt denna tanke låter så här:
"Vanan ges oss uppifrån, Hon är en ersättning för lycka."
Med dessa ord sammanfattar poeten beskrivningen av mor Tatyana och Olga Larin. Det är anmärkningsvärt att denna hjältinna - till skillnad från flickornas far - inte ens namnges. Namnet kan vara vad som helst - ett sådant öde verkade så typiskt för unga adelskvinnor i den tiden.
I sin ungdom framstår Tatjanas mamma som en av dem som litteraturkritikern V. Belinsky föraktfullt kallade "ideala jungfrur". Hennes läscirkel består av franska och engelska romaner, i vilka hon inte gräver djupt, vilket inte stör yttre imitation. Som en romantisk hjältinna "förtjänar" är hon förlovad med en, men älskar en annan. Den älskade är dock mycket långt ifrån det romantiska idealet - en vanlig dandy och en spelare.
Lusten att omge sig med romantiska bilder når den punkten att den unga adelskvinnan ger franska namn till sina livegnar (”hon kallade Polina Praskovya”). Men tiden går, flickan gifter sig, kastar sig in i vardagen, tar hand om gården i gården. Så småningom blir detta sätt att leva vanligt, och nu är hjältinnan ganska nöjd med sitt liv. Kanske kan hon inte kallas vansinnigt lycklig - men stabiliteten i hennes vanliga liv är ganska tillfredsställande för henne.
Källa
Sammanfattningsvis "biografi" av Larina Sr. citerar A. Pushkin i en fri översättning ordet från den franska författaren F. Chateaubriand: "Om jag hade en dårskap att fortfarande tro på lycka, skulle jag ha letat efter det i en vana. " Utkast har överlevt, vilket indikerar att denna fras ursprungligen skulle läggas i Onegins mun - hjälten var tvungen att säga detta till Tatyana och förklarade sig själv efter att ha mottagit brevet. Förmodligen övergav författaren denna idé eftersom viss motsägelse kunde uppstå, eftersom Onegin bara representerar vanan som lycks fiende ("Jag, oavsett hur mycket jag älskar dig, vänjer mig det, jag slutar älska dig omedelbart").
Men dessa ord skulle passa ganska organiskt i bilden av Onegin. Evgenys förklaring med Tatiana är inte bara ett sammanstöt av fantasierna hos en ung tjej med hård verklighet, det är ett sammanstöt av romantik och realism, som ägde rum i A. Pushkins arbete under en viss period.
I Eugene Onegin intar detta motiv en viktig plats. Lensky - en romantiskt benägen ung man - dör utan att klara en kollision med en hård verklighet. Författaren sparar dock varken sina dikter eller den yngsta poeten: enligt författaren var Lensky avsedd att glömma både poesi och romantiska ambitioner för ungdomar, kasta sig in i vardagen och bli en vanlig medborgare. Med andra ord, samma sak som hände Tatyanas mor borde ha hänt Lensky: ersättning av lycka med vana. Denna opposition ger en hänsynslös dom till romantiken, som Pushkin själv nyligen delade med.
